Jag är tämlligen säker på att jag är rätt ensam i världen om att gå omkring med en dambinda på armen.

Men han sa att det var det bästa när stygnen spruckit. Det och alsolsprit.

Basattnivet

Är du kräsmagad så ska du nog surfa in på vackrablommor.se, eller nåt.

Jag opererades i onsdags. Jag har för vana att gå på toa en gång om dagen. För numero dos alltså.

Men så hade jag fått höra att det är…hmm…vissa problem med torkningen när man har bandagerade armar så jag har hållit igen. Livrädd.

Not so good idea.

Igår, 5 dagar efter senaste tömningen, så kände jag att barnet var på väg ut, so to speak. Vare sig jag ville det eller inte.

Så jag tog min wordfeud och parkerade mig på toan. Preppad för en 8-timmars förlossning och fullkomligt beredd på att spricka från anus upp till tredje nackkotan.

Jag ska inte gå in på detaljer men ganska precis en timme senare kom en 3 kilos av obestämt kön ut och jag kan tala om att en vaginal förlösning är en walk in the park.

Sweet Lord, har aldrig haft så ont i röva i hela mitt liv och kunde inte sitta på en halvtimme efteråt.

Note to self: nästa gång öva på profylax.

Sweet Lord så ont jag har i armhålorna. Och vet ni hur ofta man använder armarna, fast man inte tror det?!

Allt väger två ton. Maken erbjöd mig att låna hans iPad, men den är för tung. Telefonen är lagom. Med en hand.

Det är ju märkligt hur man fungerar i vissa lägen. Gårdagen är ett enda vakum, men ändå noterar jag att jag har bloggat. Snacka om att man är radiostyrd.

Det började med att jag lät maken ta kort på mina armar när vi kom dit.

”Jag vill inte att du lägger upp den där på bloggen?” sa maken. ”Närå”, sa jag, och tänkte att jag beskär den så att han håller sig lugn.

Sen kom ju doktor Olenius. Jag kan varmt rekommendera Proforma Clinic. Jag tror i och för sig att i stort sett alla kliniker är bra, men när det kommer till det personliga så är Michael Olenius en klass för sig. Han är en som säger vad han tycker. För många år sen så ville jag att han skulle göra en bukplastik på mig, alltså ta bort magen och höfterna. Vet ni vad han sa?

”Nä, det gör jag inte. Du får gå hem och banta ner dig 10-15 kg först, sen ska jag göra dig snygg som fan!”

Precis så sa han. I stället för att göra som andra och cascha in. Så därför ska ni gå till honom om ni vill ha nåt fixat. Just den här operationen kostar 40.000 pickadoller men jag slår ut det på 25 år, för det är så länge som jag har längtat efter smala armar. Det blir 1600 kr/år och 133 spänn i månaden.

I morse frågade jag honom om min dubbelhaka. Att jag vill fixa den i vinter. Han tittade på den. Jag frågade vad det kostar.

”67 000 kr” sa han.

”Vafan, är det sååå dyrt?!”

”Ja, för då måste man göra ett ansiktslyft men vet du, du behöver inget ansiktslyft så det här kan vi snacka om en annan gång. När du blir äldre.”

Jaha. Det var det det. Inget att snacka om alltså. Och jag tror att jag ska kyssa hans fötter lite.

Tillbaka till operationen. Jag kom in i opsalen och narkosläkaren satte en kanyl i handen på mig och gav mig lugnande. Hon diskuterade med sköterskan om dom skulle sätta den i foten eftersom doktorn skulle mecka med armarna.

Jag fick panik. ”Nä, det kan du inte, jag har inte filat fötterna!” Jag hörde bara hur hon skrattade, sen var jag puts väck. Efteråt fattade jag ingenting, dom brukar ju säga till, och räkna ned.

Sköterskorna berättade efteråt att jag slog upp ögonen och krävde att få gå på toaletten. Inget minne av det alls. Vaknar några timmar senare och kan dö för lite lakritsbåtar.

Tittar på fötterna och undrar vad jag styrde med igår när jag rakade benen och målade naglarna. Vem fan väljer turkost nagellack på tårna?!

No wonder att hon inte fick sätta nån kanyl i dom där!

Klockan var plötsligt 18. Operationen hade tagit nästan tre timmar. ”Det var lite mycket att pilla med.”

Jag var skithungrig och fick världens godaste macka men kunde inte släppa tanken på lakritsbåtar.  Messade hem och 30 minuter senare kom hela familjen.

Yummii, yummi.

Och så här snygg är jag:

Känns som om jag är stelopererad. Familjen gick och idag har jag knappt något minne av att de var där.

Fick in världens godaste middag på en snygg bricka från Svenskt Tenn, me like:

Åt två tuggor, sen somnade jag eftersom jag ätit lakritsbåtar (ni vet, jag somnar ju av socker..). Vaknar ett par timmar senare då nattsköterskan kommer in och presenterar sig. Hon tänder ett ljus och lämnar lite mini-ballerinakakor.

Very cosy.

Somnar till slut. Vaknar vid midnatt, trycker i mig värktabletter. Somnar om. Vaknar vid 04.30 av en jääävla grävmaskin. Trodde det var förbjudet med sånt vid den tidpunkten. Ligger och retar upp mig så jefligt att armarna är det enda som hindrar mig från att gå ned och be honom fara åt pipsvängen.

I stället glor jag på mina tår igen. Herregud. Måste be 20-åringen att ta bort färgen när jag kommer hem.

Blå tår och rosa tracksuit. Är jag 15 eller?

Klockan 6 ger jag upp och ringer efter frukost.

Det känns som om jag är på hotell. Bortsett från att armarna värker satan. Doktorn kommer och säger att jag inte får lyfta något på flera veckor. Hör du det maken? Inte.lyfta.något.

Maken brukar alltid vara snäll mot mig när jag har operarat mig, eller är sjuk. I alla fall under några dagar, sen glömmer han bort det och jag får påminna.

Doktorn säger att jag måste hålla armarna högt. Ehh, fattar inte riktigt hur det ska gå till. Ska jag gå ut på byn här med armarna rakt upp i luften då eller? Om grannkärringarna inte hade nåt att snacka om förr, så lär dom ju ha det då!

Eftersom det är en och en annan kändis som brukar operera sig på det här stället och eftersom man ska vara ute ur rummen klockan 9, så fick maken vänta utanför. Sen åkte jag hem. Tryckte i mig några lakritsbåtar och föll i koma i tre timmar.

Nu är jag vaken. Och har svintråkigt.

Och ont i armhålorna. Men jag tror att jag är jättefin.

Och jag har linne på mig.

Just det ja, jag skulle ställa en fråga till doktorn från en kompis och här är svaret älskling:

”Nä, du har inga giftiga implantat.” Talk to you later baby.