Ni som känner mig här vet ju att det här med att träna inte riktigt ingår i min livsstil.

Inte heller ingår det att bli gammal och slapprövig.

Problemet är bara att det inte verkar som om jag undgår det ena, om jag ska slippa det andra.

Och jag börjar fundera om det sitter någon däruppe som styr och ställer ändå. För det är lite väl många tillfälligheter de senaste veckorna.

Dels så stöter jag på Santa Maria till höger och vänster. Ni vet, hon den där bloggläsaren som jobbar med Tex-Mex och som har börjat träna nu på äldre dar. Och som därför har en kropp do die for!

Sen har vi ju tv-reklamen. Som förföljer mig. Varje kväll sitter jag i soffan med datorn i knät och har på tv:n. Varje gång jag tittar upp i reklampauserna, så nog fan är det någon form av aktivitetsreklam.

För någon månad sedan så tänkte jag att jag skulle gräva fram mitt gå-band som står inne på makens kontor här hemma. Den har fungerat som slaskförvaring de senaste åren. För att inte tala om förvaring av jackor och allt som i normala fall brukar finnas i en hall…eftersom vi fortfarande inte har renoverat hallen, det är bara ett tomt skal.

Det ska erkännas att tio sekunder innan jag tog bilden så plockade jag bort 11 jackor som hängde över kanten. Som om det skulle förmildra intrycket…tillåt mig skratta.

Folk började prata om Vårruset. Och tjejmilen. Jag hör bara träning, träning ö v e r a l l t. Till råga på allt så verkar det som om jag alltid lyckas tajma Tvins-reklamen på tv på morgnarna, särskilt på helgerna, om nån ny video där de lovar att, om jag tränar 45 minuter varje dag, så kommer jag bli skitasnygg om 90 dagar.

Det är till och med så att maken har börjat mumla om det här i ena mungipan. I hans värld finns inget som heter träning. Om det inte inbegriper Excel-filer och ett tangentbord.

Men det är klart, är det så att han ser ut så här i kroppen om 90 dagar, så why not.

Och nu ger jag upp. Nu tänker jag börja gå på mitt band på allvar. Det är ett sånt där värstingband där jag kan höja framdelen så att det blir uppförsbacke. Maken muttrar nåt om att jag lurade honom för 10 år sen när jag tjatade hål i huvudet på honom. ”Snääääälla, kaaan vi inte köpa en sån?!” (Hade sett, och provat ett exakt likadant när vi var på ett hotell på Mauritius, så när vi kom hem därifrån så googlade jag sönder internet, tills jag hittade en.) Han gick med på det, jag använde det typ 5 gånger och sen den dagen så mulnar han direkt när/om man börjar prata om det. Påstår nåt om att det är hans sämsta investering ever.

Eftersom jag avskyr i stort sett all form av träning så är just gång det enda jag kan tänka mig. För då kan jag lyssna på nån podcast eller radiodokumentär samtidigt och på så sätt glömma vad det är jag håller på med.

Nu till saken. Jag måste ha nya träningsskor och det har ju inte undgått ens mig att det finns ett antal att välja emellan, och det är här ni kommer in. Vad ska jag köpa?

Jag tänker börja med gå-bandet i några månader, sen tänker jag fortsätta att gå utomhus. Och eftersom träningsskor kostar tre-fyra pedikyrbehandlingar så tänker jag bara köpa ett par, som ska funka både ute och inne…så om de är lite dyra så gör det inget. Jag ser det som en investering.

Jag har problem med ryggen och får sämre och sämre hållning, så det gör inget om pjucken hjälper mig med det också..om det finns såna.

Och ni fattar att jag pratar GÅ och inte SPRINGA va?!

Så där ja, nu lutar jag mig tillbaka och inväntar anstormningen.

Hit me!

För många år sedan skrev Magdalena en bok om hur hon tog sig ur ett förhållande, där hon under lång tid blev svårt misshandlad. Man fick följa henne mot vägen till harmoni via kvinnohus, gömställen och så vidare.

Åren har gått och nu, sedan tre år tillbaka, så har hon hittat hem. Både i sig själv men också
via Filip. Han är världens finaste människa och vore jag inte gift, vore inte han the man of her life och vore han inte dödligt kär i Magdalena, så skulle jag ha tagit honom. Lätt.

I alla fall. Magdalena kan man ha flera åsikter om. Jag föll för det stereotypa: blond, stora tuttar, inget innehåll. Som så många andra. Shame on me kan jag säga. För sen lärde jag känna henne och blev kär. På riktigt. Kan man bli kär i en kompis? Jag blev det i alla fall.

Hon flänger omkring i Postkodlotteriet, som hon älskar över allt annat, och delar ut stålar till höger och vänster och det man ser är en go och glad tjej, som älskar att göra andra lyckliga.

Det man inte ser är att hon är så mycket mer än så. Jag har sällan träffat någon med den intuition som hon har för händelser, men för människor i synnerhet. Hon är lätt en de av mest smarta människor jag känner. Hon är sjukt ödmjuk, varm och har en helt skruvad humor. Hon ställer upp i vått och torrt. För alla. När som helst. Trots att livet kanske inte är så snällt mot henne mellan varven.

Och jag blir lika förvånad v a r j e gång jag hör att någon säger något negativt om henne. Tänker: ”vilka jävla idioter!” och så tänker jag ”karma”. Detta evinnerliga smutskastande som bottnar i avundsjuka. För mig handlar livet alltid om just karma: what goes around comes around. Alltid.

Hur som. Nu har hon skrivit ännu en bok. Långt ifrån den första. En bok om hennes funderingar över moderskapet, vänskap, hur hon smygkissar i duschen, om sin hjärnblödning, om religion..och mycket mer. Ett smörgåsbord med både högt och lågt i tak. Kåserier och krönikor. En bra ge-bort-bok. En perfekt har-tråkigt-på-toa-bok. En bok till nattduksbordet. En bok för alla ändamål helt enkelt. För det är en liten pralin.

Jag har fått förmånen att vara med från början av denna bok, så jag är aningen färgad, men, ni som
inte känner henne kommer bli glatt överraskade. Ni som fortfarande tror att det är en blond, korkad brud, kommer bli förvånade. Trust me.

Den släpps den 23 maj, men du kan förhandsbeställa den här. Gört!

Jag är så jäkla stolt över dig Magdalena. Du är så värd att den blev så här bra!