Gårdagens ledarskapskurs hos Mia var mycket givande.

Men dagen började med att maken tvingade mig att åka kommunalt. Jag hatar kommunala färdmedel.

Första delen, på vår lokala spårvagn i tre hållplatser, gick väl bra.

Men sen klev vi på den riktiga tunnelbanan och då fick jag panik. Folk luktar och låter. Och stressar som idioter. Sitter och snackar i mobiltelefonen som om de satt hemma i soffan. Herregud som jag skiter i att hustrun kom hem sent från tennismatchen eller att nån fortfarande inte har fått hem soffjäveln från Mio.

Jag kände mig extremt felplacerad. Jag tror att jag älskar min bil lite extra efter den här dagen. Jag älskar tystnaden i en bil. Ingen som sitter och hostar en i örat.

När vi kom fram till Fridhemsplan så var jag tvungen att köpa mig en chailatte. Mitt löfte om att gå ned till en liten varje dag kunde hoppa och skita, jag beställde en stor. Hela resan med de båda tågen tog exakt 13 minuter. Jag var helt slut. HUR står folk ut varje dag?

Nåväl. Vi kom upp och ut i friska luften. Jag har varit på Mias kontor tidigare så jag började skena i väg i rätt riktning. Då ropar maken och säger att jag går åt fel håll.

”Eh, näe, det gör jag inte!”

”Jo, vi ska till Arbetargatan 13, det är åt det här hållet…säger gps:n!” Och så höll han upp iPhonen, som en tönt.

”Amen SKIT I DEN, jag VET ju var det är, vi går hitåt!” sa jag och gick över vägen.

Men han envisades:

”Mona, du går FEL!”

”Seriöst, jag var där bara för nån vecka sen JAG VET JU FÖR FAN VAR DET LIGGER!”

Han fortsatte:

”Mona, du har faktiskt fel, vi ska åt det här hållet!”

”DET VAR VÄL SJÄLVA FAN!” 

”Jamen, vad är det som säger att dom har kursen på kontoret?”

Nu brann det i peruken på mig så jag sliter upp telefonen och ringer Mia:

”Du, det är jag, visst är det på kontoret?”

”Jamen självklart!”

Herregud i himlen så förbannad han kan göra mig mellan varven.

I hissen upp så försökte han smöra men jag ville bara slå honom. Svinhårt.

Mia körde igång efter en mjukstart med frukost.  Sjukt intressant och givande. Sen blev det lunch. Jag har noterat att 8 av 10 bilder på Mia är när hon stoppar något i munnen..

Till och med maken, som inte har suttit still och lyssnat på någon annan än sig själv de senaste 20 åren, var imponerad av henne. Det händer aldrig, för i hans värld så är alla andra dumma i huvudet och ingen fattar.

Så nu är han sugen på en uppföljning i form av coaching.

Jesus hör bön!

Och jag ska gifta mig med Mia Törnblom.

Arbetsmoralen var inte på topp igår, så jag hängde på maken in till Mood-gallerian eftersom han skulle prata business med Johanna på Plain Vanilla.

Under tiden så passade jag på att införskaffa lite mer solbränna. Helvitti så bra den är. Finns på deras hemsida för 299 pickadoller.

När de hade babblat klart så åkte vi ut till Love Forever. Vi måste nämligen få in mer kläder till vår Outlet och Love Forever passar oss som handen i handsken. Bra komplement till Plain Vanilla.

Säg hej till Terece. Det är hon som äger LF och tillsammans med sin mamma så sliter hon häcken av sig. Liksom alla vi andra småföretagare.

Maken var i sjunde himlen när vi var där. Inte för klädernas skull, nä, det visade sig nämligen att Terece kommer från Håcksvik, en byhåla som ligger en spottloska från Ambjörnarp..där maken är uppvuxen.  Say what, säger ni…mmm. INGEN vet var det ligger. Så han blir alltid lika lyrisk när han träffar nån likasinnad ”från landet” och då än mer euforisk om det är någon i närheten av hans gamla hood.

..så de hade en del gemensamma nämnare. Själv är jag född på Söder och uppvuxen i en söderförort men kan fortfarande uppföra mig när jag träffar likasinnade, hehe.

Efter att vi hade pratat hål i huvudet på stackars Terece och hennes mamma så åkte vi tillbaka till kontoret och galgade upp allt. Jag har inte sett deras kollektion för i år. Jösses vad fina grejer! Gå in på deras hemsida och botanisera lite. Väry much av det ni ser kommer vi att ha. Dock väldigt få av varje…och tyvärr så kommer vi inte att hinna lägga upp det på vår hemsida förrän i nästa vecka. Eller ja, senast då ska det vara klart.

Så ni som bor här; skynda skynda.(Vi har öppet tors-fred-lör-sönd.) Alla plagg kommer nämligen säljas för 259 kr styck! Typ….om inte maken hinner ändra sig!

När vi hade galgat klart så åkte jag  jag till däckbytarfirman eftersom jag har dubbdäck på vår Citroen och från och med idag så är det tokförbjudet. Så bra att jag är ute i god tid.

Citroen ja. Sa jag att vi har 4 bilar? Maken har svårt att göra sig av med prylar.

Ägaren här har i alla fall humor:

Åkte vidare till Bromma Blocks och köpte mig en chai latte. Från och med igår så började jag mitt nya chai latte-liv: i 1,5 år så har jag, i stort sett v a r j e dag, druckit en stor chai. Nu går jag ned till en liten. Måste minska sockerintaget. Jag är så duktig hej och hå.

Väl hemma så råkade jag titta upp på vårt gigantiska körsbärsträd. Och såg alla blommor. Det är så otroligt vackert.

Tills jag kom på att dom där jefla körsbären är på ingång. De ramlar rakt ned på våra bilar och gör fula märken på lacken. Men maken tokvägrar att hugga ned trädet. ”Det är ju så fiiiint!”

In my ass. För att inte tala om alla körsbären som ramlar ned på marken och som klampar omkring på eftersom de är omöjliga att få upp då det är en miljon stycken. Sen äter skatorna av dom…och när de har smaskat klart så flyger det bort till våra vita utemöbler, som är tillverkade i nån sorts dyr jefla plast, och så bajsar dom. Vinrött bajs rakt ned på stolarna och jag blir skitförbannad och vill skjuta ihjäl dom. Ujuj, nu hetsar jag upp mig här igen känner jag.

Precis när jag ska fortsätta att gå mot dörren så ser jag det här trädet:

Alltså. Under våra 11 år här så har jag aldrig sett det där. Ever in my life. Det står 4 meter från vårt körsbärsträd och mitt emellan är gången till huset. I don’t get it. HUR hamnade det där? Årets mysterium.

Eller så är jag jefligt blind.

Väl innanför dörren så var det laga-mat-dags. Och som den otroligt duktiga fru jag är så fixade jag som vanligt makens tallrik. Han kommer ju sällan hem före 20.00 och är då svintrött. Därför gör den här hustrun alltid i ordning hans tallrik så att han bara ska behöva värma den och inte hålla på att diska en massa kastruller.

Just precis. Världens bästa fru. Han måste bara påminnas om det då och då. Med en hammare i huvudet.

Talibanen var dock inte så imponerad av menyn, så hon svängde ihop en Carbonara till sig själv.

Sen satte vi oss och åt. Och gjorde det vi gör varje kväll…i vår ensamhet. Vi spelar Yatzy.

Rätt var det är så hör jag dörren öppnas och håller på att skita på mig i tron av att det var en inbrottstjuv. Men det var maken. Det är högst ovanligt att han kliver innanför dörren vid 18-tiden, men så kom jag på att det var fotboll och han är tränare.

Så efter maten var det dags att dra iväg till träningen. På min moppe.

En timme senare kom de hem och maken hämtade posten…och då försvann det goda humöret. Jag hatar att vara närvarande när han öppnar räkningarna.

”Hur FAN kan elräkningen vara så hög på två månader?!”

Och jag vet där och då att han kommer göra det han alltid gör när den där jäkla elräkningen kommer: gå runt och släcka alla lampor extra noga, skruva ned värmen på handdukstorken och allmänt muttra som en sur gubbajefel. Tills i morgon då han har glömt allt igen.

Mailen plingar till och jag blir påmind om att styrelsen för Föräldraföreningen i skolan har möte klockan 20.00. Ujuj, glömt bort. På vägen ut så går jag förbi köksön. Där ligger månadens Kamratposten och liksom v a r j e gång jag ser framsidan så trillar livmodern ut ur snippan.

Jag förbannar det faktum att talibanen får syn på tidningen innan jag hinner ögna igenom den. Vill liksom fördjupa mig lite i vad det handlar om…så där lite mer exakt. För det blir alltid en miljon frågor.

Men jag har bråttom och hinner inte. Och jag inser att månadens nummer kommer sätta riktiga griller i huvudet på henne. Herregud, hon har ingen aning om vad prickar på ollonet…och sånt kan vara. Alltså, klart att hon vet hur barn kommer till men vi har inte gått igenom allt ..ähum…detaljerat. Well, jag får ta den smällen i kväll när jag kommer hem.

Går hem till en i styrelsen. Hon bor en spottloska från mig och jag blir än en gång påmind om att jag ALDRIG kommer vinna i ett visst lotteri eftersom chansen att jag skulle göra det, som bor så nära vd:n.. som är maken i familjen… i nämnda lotteri…är minimal. Även om det inte har med saken att göra alls utan det är just vad det är; ett lotter i.  Men, sådan tur har jag inte och skulle det mot förmodan hända att Magdalena dyker upp med en fet check här, så kommer hela världen skrika att det är fusk. Inte minst för att vi är nära vänner.

Fast, jag vågar fan inte gå ur lotteriet för då vinner väl alla på gatan i alla fall. Morr.

Våra styrelsemöten i just precis det här huset är alltid aningen skojsigare för här kör vi inte det sedvanliga kaffet och teet. Näpp, här går vi all in och dricker champagne och vin. Allt blir så mycket roligare då. Och just precis dom här bönorna är aningen skönare än andra. I den här finhooden så är det mesta stelt och uppstyltat, men så finns det några som inte är lika anala som alla andra, och jag har turen att sitta i samma styrelse som dom. Bara det att en av dom har en man, som har byggt en MEGAskatbordramp, som tar upp större delen av deras trädgård…till sig främst i första hand, och barnen i andra hand, säger ju allt!

Mitt i mötet ringer Mia. Hon sitter på flygplatsen i Oslo och käkar sushi. Har jobbat där hela dagen.

Hon säger att det ska bli kul att hänga med mig idag och jag blir glad i hjärtat. Hon är så jäkla rolig och jag fattar fortfarande inte hur jag kunnat vara så anti henne i alla år.

Och idag är det alltså dags för ledarskapskursen. All day long. Med en massa övningar. Med maken.

Och det kommer börja bra för det sista maken sa igår var att vi skulle åka kommunalt in till stan.

KOMMUNALT! Jag tror att det är tre år sen jag gjorde det senast. På min födelsedag när maken skickade ut mig på på stan och sände mig ett gäng sms, för att göra en massa saker innan jag till slut hamnade på Grand Hotels spa-avdelning, minns ni?

Vi ska alltså, tillsammans, åka härifrån in till Fridhemsplan. Det betyder att vi först åker vår lokala spårvagn 4 hållplatser, eller vad det är, till tunnelbanan i Alvik, och därifrån typ 4 hållplatser till.

”Jamen kan vi inte ta bilen till Alvik och åka därfrån?” sa Sveriges bekvämaste kärring.

”Ehh, nä, vi åker hela vägen..fram och tillbaka. Jag vill inte ha några jävla p-böter bara för att man inte kommer hitta en p-plats!”

Och först fattar jag inte varför d e t nu skulle vara ett problem. Han säger ju ALDRIG så annars och vi åker ju ALDRIG kommunalt.

Just f-n, 7.794 kr i elräkning var det ja.