>

Hemresedagen: upp tidigt och klä på oss så mycket som möjligt. Det är för övrigt första gången som jag har fått kasta så mycket jag bara kunde av mina egna kläder, för att få med oss allt vi köpt.

På vägen ut till flygplatsen, en 30-minuters färd, så trodde jag att jag var rökt. Fick sjukt ont i magen och så där ”måste-på-toa-NU”-feeling. Tina babblade på för att distrahera mig men vid nåt tillfälle, när det var riktigt illa, föreslog hon att vi skulle stanna. Jag ba’: ”Amen vafan ska jag bajsa nånstans då?” Hon ba’: ”Men vadå, måste du så måste du, då är det väl bara att sätta sig i väggrenen!”
Men där går fan min gräns så det var bara att snörpa ihop rektum och hålla sig. Tror för övrigt att Tina anpassat sig lite too much.

Vid incheckningsdisken kom första hindret att klara: vår övervikt. Finnair är rätt hårda men jag bestämde mig för att köra charmoffensiven och babblade som f-n för att distrahera personalen. Vi klarade oss. Och väl innanför röntgenkontrollen så tog Tina av sig de extrakläder hon bar. Eftersom hon inte orkade gå in på toaletten så kan man lugnt säga att människor runt omkring fick sig ett gott skratt.

Köpte lite vatten och förfasade oss över det hutlösa priset. Nu när man liksom har vant sig vid priserna on the street så att säga.

2,80 kr betalade vi. I know. Tänk er då vad det kostar utanför flygplatsen.

Satt spikrak i flygstolen under 7,05 timmar och glodde på film. Har aldrig gjort några långflygningar med Finnair förut, men kan varmt rekommendera dem.

Och det gör den här solstrålen också. Tina har tagit nästan 2000 bilder. Vi har lite att gå igenom sen. Ehh, om man tar bort alla bilder på kor, apor och bajsande vuxna.

Landar på Arlanda och väntar på våra väskor. Fullt övertygade om att åtminstone en av dem borde ha spruckit med tanke på hur full den var. Nu skulle vi bara klara oss igenom sista anhalten. Tullen. Alltså inte för att vi smugglat något olagligt, inte alls på långa vägar. Däremot skulle de nog ha ställt en och en annan fråga. Och skrattat.

Väl utanför står en taliban och hoppar. Hon var i Spanien veckan innan jag drog, varför jag inte har sett henne på 14 dagar. Världsrekord. Och så maken förstås.

Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte hålla mig vaken. Efter en god middag från Matkomfort, som innehöll fisk med curry, haha, så somnade jag 19.10.

…och vaknar prick 03.00. Grattis. På med tv:n, wow, glömt bort hur det är att se på en LCD-tv och inte analogt, som de har i Indien. Till och med Text-tv blev sexigare.

Vid 05.00 ger jag upp och kliver in i duschen. Jösses så jag fryser. Går ned i köket och tittar ut.

Kan man bli mer deprimerad? Det enda som möjligen gör mig glad är mina 30-tal glasprismor som hänger där i äppelträdet. Vore fint om våren kunde komma och glittra upp mitt träd lite.

Eftersom indiska hotell suger på frukost så har jag sett fram emot mina ost- och kaviarmackor, och mitt kaktus-te.

Ser ni brickan? Min fiffiga idé som jag tog fram till mässan i januari: brickor i olika storlekar med recept och visdomsord på. Ska bara se till att sälja in dem i Sveriges alla butiker. Då kan jag åka till andra länder och göra reseskildringar för er. Nästa tripp blir till Kina. Den mässan är i april och oktober, men jag hinner inte med april, så ni får hålla er till oktober. Med lite tur så kanske jag kan få med mig Blondie också.

Nu är klockan 7 och jag ska väcka resten av familjen. Sen åker jag till jobbet. Fifan vilken ångest jag har.

Fick nyss ett sms från Blondie. Snacka om att man blev varm i hjärtat:

Morrn Mona! Allra först och främst ett fantastiskt STORT TACK för en ljuvlig, magisk och alldeles underbar resa med dig! Vad kul att dela och fundera kring produkter som kollegor i samma bransch. Fast allra mest underbart kul, roligt och alla andra positiva adjektiv som finns i världens alla lexicon var att få uppleva denna resa just med DIG. För att DU är denna alldeles speciella unika person som DU är. Anar att jag inte väcker dig nu? Själv har jag varit vaken sen 4. Somnade i och för sig 21.30, som vanligt!

Tror fanimej att jag ska gifta mig med henne. På riktigt.

>

Idag har vi jobbat på hotellrummet hela dagen. Vid 15-tiden kom vi på att vi kunde gå ut och sätta oss på altanen. Jävla nötter liksom. Här är det 30 grader varmt och vi sitter på rummet. Dahhh

Efter möte med agenterna lite senare så bjöd de oss på middag. Vi har varit här i 9 dagar, tror jag det är, och denna middag var den godaste. Inte så konstigt kanske eftersom vi efteråt fick veta att det var en mycket välrenommérad restaurang och vi hade just ätit en avsmakningsmeny av allt de har. Fifan vad mätt jag blev.

Här äter kärringen kanelglass på pinne och konstaterar att Stockholms Glasshus kan hoppa och …… Det HÄR är vad jag kallar glass! Ser ni vad trött jag är? Ögonen gick i kors på mig och jag orkade till slut inte ens prata engelska. Körde en Tina och blandade hej vilt. Maken messar och undrar vad 2000 t-shirtar kostar med tryck. Han får ett cirkapris av indierna på 7.25 dollar. Svarar nåt om att det minsann på nätet går att beställa för 37 kr. Please help yourself, tänker jag.

Förresten, kunde inte motstå den här färskpressade Guavajuicen till middagen.

När jag druckit upp halva så kommer jag på att man aldrig ska dricka något med isbitar i. Blir genast skitstressad och tvingar Tina att smaka också. ”Jag vill fan inte vara ensam om att bajsa ner mig på planet i morgon!”

Mmm, just det ja. I morgon åker vi hem. Då är det slut på meterlånga inlägg. Och jag orkar inte ens tänka på hur min mailbox ser ut. Eller vilket kaos det är på jobbet. För det har jag fått sms om att det är, så det är ju verkligen kul att komma hem. Jag kräks redan nu.

Om ni funderar på Indien så ge fan i Goa. Det är som att åka till Rhodos och tro att man kommer uppleva ett genuint Grekland. Bortsett från äcklona som bajsade på gatan så har resan varit a lifetime memory, eller ja, de lär ju ingå där också förresten. Tina sa idag: ”det har verkligen varit askul från dag ett!” Tyvärr har jag varit tvungen att låta bli att berätta lite saker. Grejer som är vansinnigt roliga, men av hänsyn till andra så måste jag vara tyst. En sak kan jag i alla fall säga; kommer vi hem helskinnade, utan komplikationer på något plan, well, då är det ett under.

Till sist vill jag verkligen, VERKLIGEN, tacka er för alla kommentarer. Inläggen har tagit megalång tid men ni visar att det är värt det. Jag älskar min blogg för att jag har så inihelskotta bra läsare. Det gör det värt att fortsätta.

Jag landar 16.00 svensk tid och kommer behöva vara mamma och fru i några timmar innan jag kliver in här. Och känner jag mig själv rätt så kommer inte sömntabletten att hjälpa, och jag kommer vara vaken eftersom jag måste hålla koll på piloterna och alla konstiga ljud. Man är ju en back seat driver.

…och så vore jag tacksam om ni kan hålla tummarna för att det inte var några baciller i isbitarna.

Tina hälsar och tackar för era snälla kommentarer.

Hejdå Indien!